My wonderwall

Det kan inte finnas något svårare ord att säga än Hej då? Det är helt otroligt, känns som att klumpen i magen blir större o större och tillslut bara släpper allt. Bara att säga hej då för en kort tid kan va bland de värsta jag vet, när Sebbe skulle till australien o va här dagen före krama man ju bara om varandra om o om igen, de där steget att bara gå är så otroligt svårt. O då träffades inte vi speciellt ofta men han är en underbar vän och ja ni vet ju själva, ett år innebär 365 dagar, en höst, en vinter, en vår och en sommar. Och vi har inte ens kommit till en vår än ? Otroligt lång tid med andra ord. . 

Idag var jag i Stockholm, den jobbigaste resan jag någonsin gjort till Stockholm, det var begravning för Ulla. Hon gick bort i cancer som alldeles för många andra. .  Det var  inte någon som stog mig jätte nära, det va min farmors syster. Men av alla 7 syskon min farmor hade så är hon ändå speciell och faktiskt bland de närmsta, hon är så farmor dessutom. Jag kämpade för att inte brista ut i gråt helt, men det är svårt, och de är ju inte så lustigt. Och när man ser lite längre fram i kyrkan där hennes barn sitter, och de syskon som fortfarande är i livet. Då blir de så svårt att hålla emot. Tårarna strömmar och jag vill inte ens tänka mig hur de känner sig i den stunden. Den otroliga tomheten. Ulla va så speciell, hon va så rolig och pigg jämt, i min bild av henne är hon alltid så glad, och jag minns ju henne o farmor tillsammans, hur kul de alltid såg ut att ha.  :)

Självklart var de en hel del tal och hennes bror som är en känd talare i släkten gjorde de igen, han gjorde så att tårarna bara ville strömma igen. De va vackert, Ulla jämfördes med mittdelen, den delen som höll allt samman, som såg till och brydde sig om alla. Hon va den pusselbiten som kunde passa in precis varsomhelst. Han berätta också att Ulla blivit så trött på honom efter något rackartyg när han va liten o hon va barnvakt, så hon låste in honom i garderoben för en liten stund. Han somnade och när deras föräldrar sen kom hem och undrar var pöjken va så brast hon ut - Just jävlar han sitter i garderoben. Jag verkligen hör henne säga de haha :)


Allt de här kopplas till farmor & farfar, går inte att sluta tänka på dom en dag som den här. När de bar ut Ullas kista så blev man alldeles svag, jag såg all min släkt som tårögt vände sig om och följde kistan. Jag verkligen såg sorgen i deras ögon. Jag förstår dom, jag hade den med men troligen inte på deras nivå. Men däremot så kom jag och tänka på farfars begravning, han var den första nära som gick bort, han var sjuk och jag kunde inte hälsa på honom på sjukhuset för jag va också sjuk och ville inte göra honom värre. Han gick bort dagen före julafton, 23 december 2001. Min älskade farfar, han som alltid följde med så glatt när ja va liten och vi skulle göra något, han som alltid hade blåa marianne  och "wertes" och massa annat hemma,  han som älskade knåp och knep precis som jag. Flera gånger har ja hört att jag har fått så mycket från min farfar. Men framförallt min farfar, han som alltid knep tag i nästippen på mig och låtsades som att han tagit min näsa, i början kanske ja gick på de men inte tillsist, men han fortsatte så länge jag kan minnas, fram till allra sista gången. Hans begravningen var de svåraste jag varit med om, även det va självklart jordbegravning, och när hans bästa vänner i "flottans män" 6 vänner han hållt kontakten med och träffat typ regelbundet sen de gjorde flottan tillsammans, när de gick fram till kistan, i kläder från flottans män och bar ut kistan ur kyrkan och till graven så va de nog de finaste och jobbigaste någonsin! Man såg sorgen även på dom, deras o likaså mina tårar bara rann och rann. . .  Hur kan man inte sakna dom ? Farmor & Farfar framförallt, men även alla de andra. . <3


Något minnesvärt prästen sa; Tänk att en människa tar så liten plats på jorden men ändå lämnar en tomhet så enormt stor efter sig. En tomhet som finns där och aldrig försvinner.