Allt som har en början har ett slut.
Någon gång ibland, kan man behöva de där lilla extra. Den där lilla extra tanken som visar att ja, hon/han/dom bryr sig, dom vill veta och glömmer det inte direkt när man inte längre står bredvid. Dom bryr sig trots att dom är 1000 mil bort eller sitter i samma rum, oavsett vad så spelar det ingen roll, det är väl så det borde va? Man borde bry sig lika mycket, om inte mer ju längre bort man är för desto svårare blir det ju att ge den där hjälpande handen som kanske behövs ibland, den där klappen på axeln som säger du är stark och klarar det här. Leendet och blicken när någon säger att hoppet är det enda som hindrar dig, du kan nå alla dina drömmar så länge du har hopp, den där tryggheten en annan person kan ge bara genom att tala om att man är inte ensam. . Det är inte lätt att klara livet ensam, och nog vet jag att vad vore livet utan motgångar? Alla vet vi hur människor är funtade, utan motgång inser nog inte många hur bra alla medgångar är. Och även om man vet att om jag vill så klarar jag den här motgången, så kan man samtidigt behöva den där pushen från någon annan, den där extra kicken som gör att man inte förlorar lika mycket på vägen, tar man sig ur motgången samtidigt som man mist all energi blir det samtidigt svårt njuta när man tagit sig över hindret.
Den där klappen på axeln eller det lätta lilla pushandet kan va så lätt, överdrivet lätt, och fortfarande händer det alltför sällan?
Ibland borde man till o me ge främlingar en klapp på axeln, bara för att..
Gårdagens -
- En senare update/påfyllning
Jag vet att jag måste fixa det här; jag måste fokusera och hålla bitarna på plats, jag måste sköta jobbet, jag måste hålla kvar vid alla vänner och allt det där som ska vara så kul, samtidigt som jag måste hålla huvudet högt, jag får inte sjunka en millimeter, det har jag inte tid med. Inte ens för en period, jag hinner knappt vara hemma om dagarna känns det som det är bara sak efter sak efter sak som ska göras och dom som känner mig vet att tillslut släpper jag allt om det blir för mycket. Jag har bra tålamod, men blir det för mycket press och för mycket känslor så lossnar allt. Precis allt. Nu har jag ett antal samtal jag MÅSTE ringa, klockan är strax före halv 10. Samtidigt borde jag städa iordning bland kläderna, samt stoppa in lite i tvättmaskinen. Och dessutom skulle jag verkligen verkligen behöva sova tidigt, att någon gång få gå o lägga sig med känslan va skönt att sova och slappna av istället för nu måste jag sova för jag ska upp om exakt 4 timmar, för då ska jag jobba och måste göra det o det o det får inte bli fel. Folk tror att jag inte kan stressa, men oj, det kan jag. De syns inte utanpå men de äter upp mig inifrån.
Det här kan låta värre än va det va men jag vill att allt ska va bra nu, jag vill att han ska va bra nu. För jag klarar inte sånthär vidare bra. . .
Just nu skulle ja behöva lite av energin här som va för några år sen, frid och fröjd med sommarlovet på sin höjd!
emma du går väl inte upp klockan två på natten för att jobba? då har det gått för långt.
