My wonderwall

Ibland är jag så dum så ja inte kan låta bli att skratta åt mig själv.. Uch Emma då. Jag minns en liten diskussion från helgen. Tänk om man ändå vore en struts? Charmigt de skulle va. Varje gång man säger bort sig eller gör något dumt är det bara stoppa huvudet i sanden och vips, så är man borta. Det man inte ser, det finns inte. Halkar mitt inne i domino, huvudet i sanden och vips, det har aldrig hänt.

Tänk om man ändå kunde få vara en struts ibland. Förresten, som en liten notis så säger jag typ hej då sociala liv till mig själv den här veckan. Här ska de jobbas ifatt innan jag ska va sjukskriven. Ständigt jobb och massor att göra. . . Och jag måste ner på stan den här veckan och köpa julklappar i och med att jag inte riktigt vet hur ja kommer må sen, kanske inte vill visa mig ute på två veckor?! Stoppa huvudet i sanden? Who knows. Det tråkiga med det är att jag typ har imorgon på mig.. Säger bara, company tack?

De där med att vara struts känns mer och mer lockande, titt så långa ben jag skulle få :) HAha.
Ne skärpning Emma, nu ska ja vidare till mer vettiga saker, såsom att tvätta bort sminket och borsta tänderna. Mys :) Haha