My wonderwall

Alla har väl mera eller mindre förlorat en vän någon gång. Det är inte så lätt, de begriper väl alla. Men ibland är det väldigt svårt. Mister man en så står de tusen åter, men varje vän har någonting unikt. Varje vänskap har sina speciella band och där finns det ALDRIG några likheter. Även om vännen finns kvar så kan den där närheten som bästa vänner har försvinna. Det där när man vet allt om varanndra, man kan alltid ringa, man kan alltid berätta allting, och säga vad som utan att behöva tänka sig för om det låter fel, en nära vän misstolkar inte, en nära vän förstår.

Det är någonting speciellt med vänskap. Man behöver det, och man kan ha 1000 tals jätte nära vänner men förlorar man en av dessa och bara har 999 vänner kvar så återstår det ändå ett stort stort hål. Vi kan ju jämföra med världen och alla dess länder, vet inte hur många länder det finns ens men det är ju extremt många. Jag tror ingen människa kan rabbla alla utan att glömma en? Men fortfarande. Tar vi bort lilla Luxemburg så är det jo ändå något enormt som händer. Det lämnar ett stort hål i världskartan, antal människor förlorar sina hem och allt som finns kvar är minnen.

Så kan det kännas ibland med vänner, allt kan vara som ett minne blott. Man kanske fortfarande umgås, men stil not the same.

Tyvärr händer det för många gånger i livet . . .

Det är tråkigt, väldigt tråkigt. Och ska det då tära på andra vänskaper man har kvar så är det värre. Ska man då känna skuld för att man lära känna någon mer och mer? För att man får fler vänner? Ska det vara något negativt?

Jag menar alltså ingenting illa med detta men måste kanske förklara mig en gnutta. Många vägar små bär till Rom? Right? jag har kommit till Rom. Jag har kommit till en punkt där jag känner att nog är nog. Kan inte säga hur eller vad som gör att det känns så men det jag kan säga är att många små saker kan resultera i en stor sak.

Tråkigt. Men sant.