My wonderwall

Det känns helt otroligt, Amanda har äntligen varit hemma i några dagar och nu åker hon igen, åter i vår... Evelina min kära vän som alltid funnits här kommer inte heller finnas här längre. Där också åter i vår. Då kommer vi till den stora frågan, hur fan ska jag klara mig till i vår?! :O

I fredags hade Ewe och Stoffe avskedsfest, det slutade med en utgång på hugo. Å det där är praktexemplet, på hur ska jag klara mig, fredags ap kul, lördags inte vidare kul. Jag trodde faktiskt aldrig att man kunde ha så kul ute en fredag men det bevisade bara att med bra vänner så kan man ha kul ute oavsett vilken dag och vilket folk.

En sak är säker, jag kommer sakna er. Jag och Even, och förhoppningsvis Johanna  ska ut o äta någon dag i veckan, en sista måltid. buä usch nu får de räcka. Det här funkar inte.

Jag är otroligt glad över en sak, samma dag som Ewe åker kommer Eric hem efter mer än två veckor i  thailand och strax därpå kommer även Madeleine hem. Det sparar mig förhoppningsvis några tårar även om ingen någonsin kommer  kunna täcka upp platsen. Men snart, om några månader så är dom hemma  igen. Tack och lov..

När jag snackar tårar och avsked så ser jag verkligen bara mig o Linda framför mig, hur vi tittade på varann lite lagom tårögda när Emelie och Madde hade lämnat hotell rummet i London. Haha är  de någon som kan få mig tårögd så är de Linda, plötsligt så blir jag bara såå känslig haha. Säger som jag sagt förr, tack och lov att  jag knappt  såg henne  på  studenten.  Efter att ha gått ihop sen första klass typ så skulle väl tårarna forsa :D

Nog om de här..