My wonderwall

Igårkväll kom jag allt på mig själv eller kanske snarare att Eric kom på mig? Jag vet inte.. Men i vilket fall som helst fick jag ett sms från Söta rara underbara Johanna. Jag tänkte efter en stund och insåg ååh va jag saknar  den tjejen! Vi va ju så otroligt nära varandra när vi gick i skolan. Vi har så kul ihop och vi har så lik humor. Dvs ingen jätte bra sådan kanske men roligt har vi. Och mitt på de så är hon bland de mest omtänksamma jag någonsin känt. Sen vräker Eric ur sig är hon en av dom som bor i London? Nä säger jag hon bor ett kvarter bort och jag hör hur illa det låter. Herregud! Hur kan man sakna någon så mycke som bor ett kvarter bort o ändå så är vi så otroligt dåliga på att göra något åt det. Att ses en gång i halvåret, vad är det liksom?

Kära vänner förlåt. Förlåt att man är fantastiskt dålig på att höras och framförallt ses. Jag har så många exempel på vänner som ligger mig så nära om hjärtat och som jag verkligen älskar som vänner och har gjort i flera år men ändå ses man nästan aldrig? Fy skäms. Vi får ändra på det. Ni vet vilka ni är, lova att vi blir bättre på det?






Jag tänkte slänga in ett bildhav här på allt o alla men äntligen blev Emeliepemelie klar så nu hinner jag inte det. :) Adioos!