My wonderwall

Jag vet att ja oftast säger precis va ja tycker och tänker om saker och ting. Vilket oftast inte är så smart men jag klarar inte av det. Jag kan inte va som så många andra. En del stänger inne helt vad dom känner och bara kör på, men jag kallar de falskhet! Och jag är precis lika dålig på att vara falsk som jag är på att ljuga. Dvs alldeles fantastiskt dålig.

Nu har jag lyckats hålla inne så otroligt mycke så snart spricker jag väl. Men liksom vad ska ja göra? Jag orkar det bara inte .

Jag hatar att bli utnyttjad, de är de absolut värsta ja vet. Vill man bli kallad för vän så ska man bete sig som en vän. ALLTID! Och det finns absolut inga undantag på det. Hur kan folk tro att man inte förstår? Säg de rakt ut istället dessa små omvägar och falskheter de gör de bara värre. Ärlighet är väl de som uppskattas mest när de gäller vänskap, eller?

Något annat som är de värsta jag vet, baktalning. Jag fullkomligt hatar när folk pratar om andra bakom ryggen och säger saker som de aldrig någonsin skulle ha mod till att säga rakt ut till personen. Förjävligt! Är det något man har att säga om en kompis så säg det rakt ut. Framförallt om det slutar med att du själv hamnar i samma situation om inte värre? Hur pinsamt är inte de? Att bli precis den som man aldrig skulle bli.

Nu känner jag att jag säger för mycket så nu är de väl lika bra jag stänger av datorn och gör något annat.






Jag kan avrunda med att jag saknar Amanda och tycker hon ska komma hem inom kort. Punkt slut.

Nej föresten. Jag måste också säga att jag längtar något otroligt till den 18 november. När jag och Linda lyfter från ynkliga Sveriga och åker till förmodligen maffiga London och hälsar på Madeleine och Emelie.

<3