My wonderwall

Snart ska jag upp till sjukhuset och hälsa på Morfar som har legat där över helgen. Det är så skrämmande, jag är inte redo att förlora någon mer, efter alla dessa år har jag ju fortfarande inte släppt farmor och farfar helt, hur ska jag då klara av ifall de skulle hända någon mer? Och hur skulle mormor klara det ?! Jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att det blir bra, att allt går tillbaka och kan bli precis som förr utan att jag behöver oroa mig. Jag vet att någon gång händer det men inte än, absolut inte än! Jag ska inte dra några förhastade slutsatser men jag blir orolig, nervös och ledsen. Och jag kan tala om att bara den grejen att åka upp till sjukhuset är ett stort steg för mig, ett så otroligt stort steg. Det är nämligen så att jag är så fruktansvärt rädd för sjukhus, alla som gått bort där, alla som ligger där och väntar på besked. Jag känner mig obekväm av bara tanken men för morfars skull ska jag åka. Det är han värd. Jag minns min farmors leende när jag kom upp och hälsa på henne. Det var så värt att få se det leendet. Det var de sista jag såg, och just den stunden var så farmor. Allt hon sa och gjorde var så hon, och hoppet. Hoppet i hennes ögon trots allt som hänt. Det gjorde det så värt.

Nu behöver morfar oss, hur ledsen skulle inte jag bli om jag låg där och inga hälsade på? Det skulle ju vara hemskt, det skulle kännas så otroligt ensamt. Så ska inte han känna, inte min morfar. Han är värd det bästa. Nu ska jag duscha och försöka piggna till från gårdagen och dagarna innan (näst intill omöjligt)