My wonderwall

Det finns en sak som är förskräckligt jobbigt med mej. De kan väl efersej kanske va en bra sak men det är ändå jobbigt i vissa lägen. Jag får så lätt dåligt samvete, jag kan till och med gå o ha jätte dåligt samvete för något som jag inte ens va delaktig i, hur normalt är de? Jag kan inte ljuga för en människa, de går inte. För de första så äter samvetet upp mig inifrån om jag gör de och för det andra så ser folk direkt om jag ens försöker ljuga. Jag vet, man ska aldrig ljuga men ibland kan de ju faktiskt va bra med en liten vit lögn. Men nä, de går inte för sig. Då får  lilla Emma en hemsk liten gubbe som kallas samvete på axeln och den gubben flyttar inte på sig i första taget. 

Och en sak till, jag kan verkligen inte såra folk, då går jag under jorden själv också. Ofta så vrider jag och vänder så mycke som möjligt på mig själv fram tills ja själv brister bara för att göra det bättre för alla andra. Frågar någon om jag kan ses och jag är upptagen, då får jag dåligt samvete för de?! Hallå, inte bra. Jag måste kanske sluta vara så mesig när de gäller sånt? Jag kan inte se någon se ledsen ut och sen släppa det, tro mig det sitter kvar länge i bakhuvudet. Och hade det med mej at göra så kan jag aldrig sluta grubbla och undra vad som gick så fel. Jag kan bli riktigt svinförbannad på mig själv om jag sagt något som någon missuppfattat och tolkat fel. De är inte bra, jag önskar jag kunde släppa saker ibland. Det är ju trots allt väldigt ofta jag inte sagt eller gjort något fel men ändå tagit åt mig skulden helt bara för att. Sen ska ja gå o grubbla i de och må dåligt av det.

Inte bra de där. Inte bra. Nu ska jag hem "hem" till Eneby, där ska jag äta rostade mackor. Mums! Jag vill ha en bröödrost!