Of the record. . .
Of the record tack.
Jag satt inne i mitt gamla rum förrut. Rummet som jag bott i under ungefär hela min uppväxt. Ungefär 17-18 år innan jag bytte till rummet bredvid, mitt rum var ju min tillflykt. Sånna har vi alla. De finns så många minnen, så många händelser i det där rummet. Att ett rum kan betyda så mycke och ge så många känslor. Minnen kom tillbaka. Minnen från något som idag känns som ett helt annat liv. Det finns en människa som har sårat mig så himla mycket. Som har fått mig att må så bra men samtidigt så dåligt. Spåren finns kvar. Jag märker det, om och om igen. Jag försöker att inte ta åt mig, inte lyssna, och inse att det bara va någonting som sa's för att det skulle såra. Någonting mitt i de arga som bara skulle sätta lite grädde på toppen. Inte någonting som skulle följa mig i flera år. Jag vill ta språnget, ta åt mig och bevisa motsatsen men de är svårt. De är så himla svårt. Orden ekar i mitt huvud hela tiden och jag ifrågasätter direkt, jag drar mig undan bara för att, bara för att det är så jag gör. Det skulle ju aldrig mer hända mig, det va ju så det sas så då kan jag lika gärna dra mig undan direkt.
Jag förstår inte. Som sagt, det är ett annat liv. Det finns inte på kartan. Jag kan inte förstå att det en gång varit. Det känns som en annan verklighet. Det va så bra fram till det där. Och efter de där. Då blev de bara värr och värr. Allt för att förstöra. Ska inte jag, ska ingen annan. Måste man tänka så?! Varför va du så idiotiskt jävla korkad helt plötsligt? Säg aldrig att en människa inte duger. Det borde va straff på det, livstid i fängelse. För tro mig, orden kan eka i bakhuvudet på just den personen i ja, en livstid. Det spelar ingen roll, 15 kontrings komplimanger och 20 förlåt hjälper inte de där enda dåliga ordet. Det sitter ändå kvar.
Alla duger. Alla är bra som dom är, och ingen ska någonsin behöva ifrågasätta sig själv eller känna att dom behöver ändra på sig. Man är som man är och ska aldrig ändra på sig för andra personer.
Ibland tänker jag för mycke. Way too much. Och känn inte att ni behöver ifrågasätta detta på något vis. Jag vill nog inte prata om det, men jag behövde skriva av mig. Nu ska jag sitta här och vara fly förbannad ett tag på en person som förändrade mtt liv flera gånger. Till något jätte fint. Och till något totalt värdelöst.
One three hill börjar nu, efter det är jag förhoppningsvis på banan igen. Vad vore jag utan er kära vänner? Ingenting alls.
Jag satt inne i mitt gamla rum förrut. Rummet som jag bott i under ungefär hela min uppväxt. Ungefär 17-18 år innan jag bytte till rummet bredvid, mitt rum var ju min tillflykt. Sånna har vi alla. De finns så många minnen, så många händelser i det där rummet. Att ett rum kan betyda så mycke och ge så många känslor. Minnen kom tillbaka. Minnen från något som idag känns som ett helt annat liv. Det finns en människa som har sårat mig så himla mycket. Som har fått mig att må så bra men samtidigt så dåligt. Spåren finns kvar. Jag märker det, om och om igen. Jag försöker att inte ta åt mig, inte lyssna, och inse att det bara va någonting som sa's för att det skulle såra. Någonting mitt i de arga som bara skulle sätta lite grädde på toppen. Inte någonting som skulle följa mig i flera år. Jag vill ta språnget, ta åt mig och bevisa motsatsen men de är svårt. De är så himla svårt. Orden ekar i mitt huvud hela tiden och jag ifrågasätter direkt, jag drar mig undan bara för att, bara för att det är så jag gör. Det skulle ju aldrig mer hända mig, det va ju så det sas så då kan jag lika gärna dra mig undan direkt.
Jag förstår inte. Som sagt, det är ett annat liv. Det finns inte på kartan. Jag kan inte förstå att det en gång varit. Det känns som en annan verklighet. Det va så bra fram till det där. Och efter de där. Då blev de bara värr och värr. Allt för att förstöra. Ska inte jag, ska ingen annan. Måste man tänka så?! Varför va du så idiotiskt jävla korkad helt plötsligt? Säg aldrig att en människa inte duger. Det borde va straff på det, livstid i fängelse. För tro mig, orden kan eka i bakhuvudet på just den personen i ja, en livstid. Det spelar ingen roll, 15 kontrings komplimanger och 20 förlåt hjälper inte de där enda dåliga ordet. Det sitter ändå kvar.
Alla duger. Alla är bra som dom är, och ingen ska någonsin behöva ifrågasätta sig själv eller känna att dom behöver ändra på sig. Man är som man är och ska aldrig ändra på sig för andra personer.
Ibland tänker jag för mycke. Way too much. Och känn inte att ni behöver ifrågasätta detta på något vis. Jag vill nog inte prata om det, men jag behövde skriva av mig. Nu ska jag sitta här och vara fly förbannad ett tag på en person som förändrade mtt liv flera gånger. Till något jätte fint. Och till något totalt värdelöst.
One three hill börjar nu, efter det är jag förhoppningsvis på banan igen. Vad vore jag utan er kära vänner? Ingenting alls.
Kommentarer
Trackback
